Påväg hem från pendeltåget går jag viftandes på mitt paraply som om jag vore killen som sjunger "I'm singing in the rain". I andra handen har jag en kasse där det står IKEA FOOD på med stora bokstäver fylld med godis för 150 kr. Med ett lika dött ansikte som en person som är förlamad börjar jag vissla på The Strokes - 12.51. Det tar ett tag innan jag inser hur löjlig jag måste se ut. Faktiskt så pass lång tid att 160-bussen hinner åka förbi mig och jag ser Annie och Emma sitta skrattandes i bussen. Det tar ännu några meter till innan jag inser hur trött jag är. Min hjärna fungerar som en trög jävla åsna. Men jag vet varför. Det är för att jag de senaste 3 dagarna inte har gått och lagt mig innan tolv och det är något som idag har satt sina spår. Jag hade idag svårt att få till ett skrattande ansiktsuttryck åt att Emma kallade bussen för "en skumpig liten rackare" för att busschauffören gasade. Men så trött var jag. Känner mig rent ut sagt som en zombie. Något jävla dött föremål som har genomgått 34 ansiktslyft och inte kan visa känslor. Thank god för att det är fredag.

Toooooo fucking tierd, Julia