Here's the thing.

Ni vet den där känslan? Då det bara är rätt. Då det känns rätt trots att man bråkar. Då alla ord och alla rörelser bara faller på plats. Då alla runt omkring bara försvinner. Då dom enda som betyder ngt är du och han. Då orden helt plötsligt tar slut. Men vet inte längre hur man ska säga. Man försöker hitta på nya ord som kan förklara alla känslor som bara bubblar över inom sig. Då man blir så frustrerad och till slut nästan arg över att orden har tagit slut. Man försöker övergå till handlingar. Små handlingar. En extra lång kram. En extra kyss. En liten lapp. Små handlingar känns till slut inte tillräckligt. Man vill göra mer. Hela tiden. Ge mer. Ta mer. Säga mer. Göra mer. Mer mer mer. Aldrig sluta.

Men man är för ung. För ung för att göra allt det där som alla vuxna gör. Efter 3 år tillsammans. Eller. Snart 3 år. Om vi hade varit vuxna hade vi nog suttit och planerat ett bröllop just nu. Men vi är inte det. Vi är 16 år. Vi ska precis börja gymnasiet. Vi har hela livet framför oss. Hela livet. Vill du spendera hela livet med mig? Niklas. Vill du det? Jag menar.
Jag vet. Vi är 16 år. Men fan. Jag är säker på min sak. Alla andra kan få säga vad fan dom vill. Jag kommer fortfarande vara säker på min sak. Med dig, Niklas Larsson, känns allt så rätt. Så sjukt jävla rätt. Livet. Det är du.

Annie