Det är en harkrank i mitt rum. Ni vet en sån där jätte mygga som inte bitts, utan den bara är.. äcklig och obehaglig. Jag vet. - Döda den. Men det är inte så lätt som det verkar. Den byter position hela tiden. Ibland försvinner den helt. Sen dyker den upp igen. Som att den känner på sig att lugnet har lagt sig. Så är den plötsligt där igen. För att sprida obehag, ja nästan rädsla. Det är vid sånna här tillfällen man saknar hjälten. Min hjälte. Visserligen klagar han först på hur fjantig jag är. Han suckar. Skakar på huvudet och sedan gör han det ändå. Räddar mig. Räddar mig från den obehagliga insekten. Fast jag är fjantig. En riktigt liten pussy. En fegpussy, om man ska använda hans ord. Men han tar hand om mig så som ingen annan gör eller någonsin kommer att göra. Han räddar mig.
Ibland, då räddar han mig från sig själv. Som här om natten, när jag satt och borstade tänderna. Då sprang han iväg och gömde sig. Den enda lampan som var tänd var den inne på toaletten. Där satt jag. Själv. Ynklig. Jag visste vad som skulle ske här näst. Eller. Jag visste inte exakt. Men någonting skulle hända. Ett försök till att skrämma mig. Helt plötsligt, out of no where, så kommer det en hård plastboll flygandes. Jag hoppar till. Ropar ynkligt - Bulleeen, sluuta..
Inget svar. Jag upprepar mitt ynkliga rop. Flera ggr om. En ny sak kommer flygandes. Duns. Jag fortsätter ropa men fortfarande inget svar. Då ser jag min chans till hämnd. En tom Listerine flaska. Jag får snabbt tag i den och kastar sedan ut den i vardags rummet. Ett fnitter. En ny boll kommer flygandes. Jag ropar igen - Buulleen.. Snälla.. Sluutaa..
Äntligen. Då kommer han fram från sitt gömställe. Skrattandes går han mot mig. Kysser mig på munnen.
- Jag skojjade ju bara med dig älskling.
- Ja, men jag blev ändå rädd...
- Hihi, förlåt. Haha, du är så söt!
- Hrmpf.. *fnitter*

Så. Min hjälte. Min livlina. Min livboj. Min hjälte.
Han som alltid räddar mig. Han som fångar mig när jag faller.
Niklas Larsson, my superhero!

Annie